Nyår i Killington, Vermont

Vi kom upp till Killington, Vermont efter en sex timmars bilresa norrut. Jag halvlåg i passargerarsätet och sov mesta delen av resan. (Jag hade ju faktiskt jobbat hela dagen, kommit hem och packat om, och sen åkte vi.)

Vi checkade in och åkte till vårat lilla krypin för resan. Ett litet rum med badrum - allt vi behövde, med fem minuters bilfärd från pisterna.

På tisdagen började våran snowboardresa lite krassligt. Det var hur kallt ute som helst med 89% luftfuktighet - Helt enkelt brutalt! Efter bara några timmar i backen började jag må dåligt och ville åka och köpa lite medicin så jag kunde stå på benen resten av resan utan att gnälla (man är ju Närking). Det gjorde vi illa kvickt. Och då upptäckte vi att en av lamporna på volvon var trasiga så vi åkte till närmaste volvo-dealer och körde in i deras Driv-in verkstad. Lampan var bytt på några minuter. Vi stannade för lunch och det blev inte så mycket mer den dagen.

Onsdagen, nyårsafton. Jag fattade inte att det var nyår förrän någon som jobbade på fjället sa det till oss. "Javisst ja" tänkte jag: "det är nu man ska ha en massa nyårslöften som man alltid bryter efter ett tag"... sen tänkte jag inte mer på det. Jag mådde jättebra - det var forfarande iskallt ute med hög luftfuktighet, men jag mådde bra. Jag måste ha överlämnat min förkylning under natten till min kära man. Han var verkligen dålig på morgonen. Som tur är så kan han ta det där med att vara sjuk lite bättre än jag - så vi var ute ändå. Åkte snowboard hela dagen, men framåt eftermiddagen blev det riktigt isigt i backarna så vi slutade ett par timmar innan liftarna stängde. Nyårsafton som det var tyckte vi att vi kunde gå ut och äta lite... det blev en traditionell amerikansk hamburgare med Aioli (till min förtjusning)... Klockan sju var vi hemma igen. Somnade och sov till åtta morgonen efter. Men vi gick aldrig upp... Paul var riktigt sjuk och allt han orkade var att slå på tvn. I och med att vi hade en "slappdag" på liftkortet (dvs en dag man inte fick åka) så tog vi den då. I efterhand så valde vi helt rätt. Det var -25 grader och riktigt blåsigt. Vi låg och tittade på filmer hela dagen.. och framåt kvällen blev det lite mat.

Fredagen var det upp och hoppa igen. Vi tog en heldag i backarna och hade det bra!


Lördagen blev det allra bästa dagen. När vi vaknade såg vi att det hade snöat 20 cm under natten och det var löspuder ÖVERALLT! Vi kunde inte skynda oss nog för att komma ut i backarna! Men först skulle bilen fram...








Efter att vi hade åkt några turer upp och ner hittade Paul en liten stig i snön som skulle leda till en backe i skogen. "Ska vi se vart den leder"? undrade han... och det tyckte jag väl att vi kunde göra. Backen var stängd, men det gjorde inte så mycket tyckte vi. Vi gick, och gick, och gick bland snötäckta granar. Jättefint var det, men fy sjutton var kämpigt det var att bära brädan hela biten! Jag var svettig och anfådd redan efter de första stegen uppåt. (Kan ju fråga om mina träningsturer till gymet har varit helt misslyckade).


Vi gick tills vi inte kunde gå mer... och hoppsan - vi hade visst hamnat på top-toppen! Högre kunde man inte komma. Det visade sig att vi hade passerat den tilltänkta backen för längesen. Så efter ett litet kort över utsikten traskade vi snällt tillbaka en liten bit...








... och där var den orörda backen med den orörda snön!












Min nya fina snowoard drunknade fin fint i snön...












Jag var mest glad att allt traskande uppåt var över och att det var dax att segla ner på den fantastiska snön - som verkligen ingen hade rört!













Toppen till höger var där vi var... och jag tror att man till och med kan skymta backen vi tog oss ner för lite till vänster om toppen!!!

Vi var ute hela dagen och bara njöt av pudersnön - jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut! Men det gjorde den och vi packade ihop för att morgonen efter sätta oss i bilen och köra alla sex timmar hem igen. Återigen lade jag mig och sussade i passargerarsätet...