fredag 7 mars 2014

Under ytan...

Vilken vecka det har varit. 
Det har gjort ont i själen. 
Jag har känt mig totalt hjälplös. 
Jag har varit orolig. 
Jag har varit ledsen. 
Jag har känt lättnad. 
Jag har gråtit. 
Jag har försökt att hålla det till mig själv. 
Nu vill jag mest krama om och be en bön av tacksamhet. 

Live each moment... Please!

9 kommentarer:

  1. Fint omtanke av dig! Du finns alltid oss hos i våra hjärtan trots du bor långt borta... Vi finns alltid hos din hjärtan! Även jag, mormor, morfar och dina syskon med deras respektive. Syskonbarn. Vi älskar er! Ska ni veta trots vi bor långt ifrån varandra...Kram Kram <3

    SvaraRadera
  2. Vill tillägga det var ju mamma som skriver ... Kram Kram <3 <3 <3

    SvaraRadera
  3. Hej Det var jag som drog i gång veckans turbulens både här hemma o hos dig,
    avståndet gör att man känner sig orolig o hjälplös.Samtidigt växer omtanken sig starkare när det händer något. Jag känner att du deltagit genom telefonsamtal
    som lugnande o stärkande.Tack gode Gud att ni finns alla runt omkring mig o Mormor Många kramar Morfar

    SvaraRadera
  4. Jag finns här om du vill prata. Och kan jag göra något för att hjälpa dem här hemma så säger du till, hoppas jag. Älskar dig och kramar dig just nu.

    SvaraRadera