Idag var det begravning och jag bearbetar fortfarande det faktum att Wesley är borta... Pratade med hans kusin på fredagskvällen och fick reda på lite mer om vad som hade hänt, något som kändes bra... men det tar ju inte bort det faktum att han är död. Kommer aldrig mer svara i telefonen när man ringer, eller på sms:et, eller på mailet.. Inte ens ett tummen-upp på Facebook..
Dessutom har jag gått och blivit gräsänka tills på söndag. Paul avnjuter de stora fantastiska vyerna i Montana på en All-Boys-Trip. Det förtjänar han så hårt som han jobbar jämt.. men just nu hade det varit skönt om han hade varit här. Kramat mig när jag kommer ihåg och gråter eller lyssnar på mitt ständiga "why"..
Det är konstigt egentligen att vissa personer man träffar i sitt liv sätter sig i hjärtat någonstans och aldrig försvinner oavsett om det var åratal sedan man faktiskt sågs eller pratade med varandra. Dom personerna ska man vara rädd om. Wes är garanterat en av dom personerna i mitt hjärta. Att känna så för personer i sitt liv är en ära!
I Sverige beklagar man sorgen... jag vill inte att man ska beklaga sorgen - sorgen är ett tecken på att en person betyder något och något man ska vara tacksam för.
I USA beklagar man förlusten... jag vill inte att man ska beklaga förlusten - för det är ingen förlust om personen fortfarande finns kvar i ens hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar