World Championship in Oslo - Behind the Scenes

Här kommer en ÖnskeRubrik från bästa Anna - En underbar person, vän, danslärare och idrottsmassör. Hon har en son som hon kallar för Lillgangstern (helt klart ett passande namn till det charmtrollet) en kille som är precis lika envis som sin mamma. Anna är en såndär person som alltid ser snygg ut, hur man än vrider och vänder på henne, hon får alltid till det. Har en jäkla känsla för inredning och mode, fast det får vi inte se så mycket av i bloggen men jag vet ju. Hon har inte så mycket övers för Slatan, eller fotboll överhuvudtaget, det finns ju vikigare saker i livet liksom, som att driva en nystartad dansskola till exempel. Jag lärde känna henne när jag var en sisådär tio bast, hon var min idol då. Min disco-danslärare. Ja, hon är nog fortfarande min idol men ännu mer, så hon är min vän och hon har ett hjärta av guld. Kaxig på utsidan tycker en del men sanningen är att hon är nog den mest omtänksamma och varma människa jag vet!

Fyra minuter, 22 dansare, sex månaders hårddräning och oändligt antal ömma muskler tillsammans med en vilja som är svår att beskriva. - Jag kommer ihåg morgonen efter vårat första träningspass tillsammans, vi hade precis tagit in några nya dansare till laget och det var dax att köra på i full fart, jag vaknade med en sådan träningsvärk att jag inte orkade gå upp ur sängen den dagen förrän klockan närmade sig lunchslaget. Det var ju inte riktigt så att jag inte var van vid att träna dans, det här var bara så annorlunda, så intensivt, så känsloladdat. Alla dansade verkligen med hjärtat, iallafall på de flesta träningarna.

Vi (jag och Anna) hade tacksamheten att jobba med 21 tjejer som aldrig hade gjort något sånt här innan. Det lös i ögonen på dem så fort de klev in i danssalen även om de hade massor med läxor att göra, de var förkylda, eller en pojkvän hade gjort slut. Dessa tjejer var fokuserade. Ingen av dansarna var professionella dansere men i ett lag var de utomordentliga, ja, helt fantastiska. Vi byggde alla på varandras styrkor och svagheter och växte ihop till en familj.

Temat var Bond - James Bond. Allt vi gjorde andades bond. Kläderna. Musiken. Dansen. Allt hade en viss klass på det, stilrent snarare än vad som var poppis på danstävlingarna just då. Det passade oss, verkligen.

Vi träffades fem gånger i veckan den terminen. Det var smidighetsträning i en mix av yoga, pilates och stretching; styrketräning och kondition; och tre pass fulla med koreografi. Vi lade även till mental träning, målsättning och andra steg alla måste ta inom sig själva för att det ska bli sådär bra som det kan bli.

Varje vecka kom vi närmare och närmare målet och VM-tävlingen i Oslo. Våra ambitioner låg på semifinal-plats, men våra drömmar handlade ju om att vinna. Men det var nästan omöjligt då. Dansen är ungefär lika förutbestämd som gymnastik, isdans och simhopp. Bedömingssport ni vet. Sverige var liksom inte med på listan på den tiden när det kom till discodans. Vi hade väl haft lite framgångar här och där men inget som blev ihågkommet direkt. Vi var inte direkt som Kina med sin gymnastik om vi säger så.

Vi kom iallafall till Oslo, där tävlingarna skulle hållas. Förväntansfulla och nervösa.

 
Första dagen blev det lungt. Vi körde ett strech-yogapass i gräset vid havet utanför hotellet. Ville inte träna dem för hårt så nära inpå tävlingen för det hade varit otroligt intensivt den sista veckan med genrep och allt vad det hette. Sminket, löshåret, nagellacket, glittret - ALLT på listan hade blivit testat innan.

Sen åkte vi till trävlingsarenan för att kolla läget. Jag och Anna ser till våran förtvivlan att vi inte står med i programmet! Min mage vänder sig ut och in och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sandra, hon som höll i styrkepasset varje vecka och som egentligen räknades mer som en coach än som en dansare fick ta hela bunten på McDonald's medans vi försökte reda ut vad sjutton som höll på att hända. Jag kunde se framför mig hur alla hade reagerat om vi hade klivit fram till dem och sagt, "tyvärr vi är inte anmälda och får inte vara med och tävla"...

...Anna och jag satt där på golvet helt förtvivlade, helt tagna av situationen. Vi ringde några samtal. Efter en alldeles för kort tid kom alla våra dansare tillbaka och Sandra kom smygandes med en påse mat hon hade plockat med sig från donkan till oss och vi bad henne hålla dansarna borta från oss... Vilket hon också gjorde, underbara vän! Såhär i efterhand så fattar jag inte hur hon klarade av att hålla masken men hon hade väl förtroende i att vi skulle fixa det. Vi fick iallafall jobba på våra skådespelartalanger så att vi inte skulle göra någon orolig, eller ens få någon att misstänka att något var fel... Ska jag vara ärlig så minns jag inte hur det löste sig, eller hur lång tid det tog, bara att det gjorde det och vi kunde göra oss redo för att dansa dagen därpå...

Uttagningarna startade relativ tidigt på lördagen och vi började våran omvandling till bondbrudar. Löshår, lösögonfransar, glitter och röda läppar. Vi satt på gräsmattan utanför arenan och gjorde oss i ordning. Ljuset var bättre där, ja luften också. Undrar egentligen hur vi kunde hålla lugnet så länge. Det måste ha varit miljoners fjärlilar i magen på oss alla.

Vi skulle dansa sist av alla och många avstod från att titta på vad de andra lagen gjorde men det kunde inte jag. Jag var både för nervös och för nyfiken för att inte titta. När jag hade sett ungefär hälften av lagen så visste jag att det skulle gå bra. Jag bara fick den magkänslan. Men det delade jag inte med mig till någon, för tänk om jag hade haft fel, jag menar magkänslan har ju inte rätt alla gånger, ibland kan man ju tro att drömmar är magkänslor om man drömmer riktigt hårt... ni vet säkert vad jag menar.

När det är tävling såhär på den här nivån så har jag otroligt svårt för at koncentrera mig på vad jag ska göra. Jag springer hellre runt och ser till så att alla andra är uppvärmda och redo. Så var det den här gången också. Jag pysslade och donade. Sminkade och peppade (hoppas jag att jag gjorde iallafall). Tre nummner innan vi skulle dansa samlades vi alla bakom dansgolvet i väntan på att få göra en insats som känndes som en livsinsats. Vi var så laddade att vi nästan skakade. Vi var som fulla ballonger. Luften var energi och det var på snudden att vi skulle explodera!! Vi klev in på dansgolvet och JISSES vad vi lös! Det var första gången jag hade sett oss i kläderna i just det ljuset. Det var fantastiskt! Jag kommer fortfarande ihåg hur jag blev helt överrumplad av hur snygga vi var och hur mycket vi glittrade!

Den där ballongen sprack iallafall. Så fort musiken kom på försvann fjärilarna och våran lagrade energi sprutade. Det var en 4 minuters lång, eller kort, urladdning som hette duga. Vi flörtade med vem som helst vi kunde fästa ögonen på i publiken. Vi dansade av glädje hela bunten! Det var härligt!

Bilden tagen från VM i ShowDance, Tysklad hösten 2004

När vi var färdigdansade hittade vi Anna - hon var helt förstörd. Hon skakade. Hon grät. Hon kunde inte få fram ett ord. Hon var ju lika laddade som vi var, men fick inte dansa. Hon tittade på, hejjade som bara attans... Hennes skakningar, tårar och mållöshet sa nog mer än vad vi behövde höra... vi visste hur stolt hon var!

Nu var det bara att vänta... vänta på att resultatet från uttagningarna skulle komma. Jag var först fram när lappen kom upp på väggen. Jag skrek så högt att de flesta måste ha hört mig! Sandra kom gåendes med en kopp kaffe när jag kom springandes... "släng bort koppen" skriker jag innan jag kramar om henne. Anna och jag omsluter varandra om stortjuter! Ungefär då inser alla dansarna att vi har gått vidare till FINAL. Någon samlad konversation blev det aldrig liksom. Vi skrek, skrattade och grät om vartannat!

 

Efter att den fantastiska nyheten hade lagt sig något var det dax att ladda om för final. Touch up på sminket, för det var så gott som borta efter alla glädjetårar och tillbaka till att se till så att alla var uppvärmda igen. Men innan finalerna började var det inmarch då alla länder traskar in under invigningen. Vi hade flaggor pom-poms och tjoade och skrek och stämmningen var på tipp topp. 

Fjärilarna från morgonen var borta och vi kunde njuta fullt ut av att få dansa en gång till på golvet på vårat första VM tillsammans. Vi, alla tjejer i United Feet.

Dagen slutade med en 6:e placering i the World Championship in Disco Formation Adults 2004. 

Vi var glada och helt ofantligt trötta när vi tog en promenad innan läggdax tillbaka vid hotellet. 

Hur avslutar jag det här?? Med att tacka alla som var med? Eller med att säga att detta var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma? Båda är sant, så det spelar ju ingen roll vilket... Men till er som var med; glöm aldrig hur bra ni kan omvandla fjärilar i magen till magisk energi ända ut till fingerspetsarna - i vilken situation som helst!!! xoxoxox

Bilderna tagna från A. Westerborns kamera