Nu är det återhämtning som gäller

Jahapp.. måndagen börjar lida till sitt slut och dagen var lång men allt gick bra.
Vi satte oss i bilen halv åtta i morse och körde ner till sjukhuset i Philly (ett av dem iallafall). Var framme ungefär en timme tidigare än vad vi hade beräknat - ingen trafik som blockerade vägen, vilket inte är så vanligt vid den tiden på morgonen.

Så vi sätter oss ner och väntar, väntar och väntar.... 10.50 fick vi komma in där de förberedde Paul inför sin operation. Han fick en fin rakning över hela högersida - armen, bröstet, axeln och ryggen. De tog prover och allt det där som de måste göra.. och de frågade säkert tio ggr om det var hans högra eller vänstra axel... till och med när de hade skrivit "YES" med stora svarta bokstäver på axeln det gällde... Sen fick jag inte vara med längre...

Paul blev nerdrogad och hade några roliga sekunder innan han somnade och sov gott..
Jag passade på att knalla ner till South Street för att äta lite lunch.
För er som inte har varit på south street så kan jag tala om att det är en liten annorlunda gata. Tatueringskonstnärer överallt, barer, och roliga affärer - på en gatan och sen är det som vanligt igen... Jag stannade på en liten bar och åt en burgare.
Där sitter jag och mumsar och tittar runt lite på stället som man gör när man äter själv - och tittar upp över baren... Där sitter en gammal 10-kronorssedel! Gissa om jag blev förvånad!

På sjukhuset hade de sagt att det skulle ta ca 3 timmar innan jag fick se Paul igen.. och redan en timme efter så ringer de och talar om att allt går bra, då trodde ju jag att jag skulle få gå och se honom på en gång så jag går ganska snabbt tillbaka till sjukhuset. Men jag hade lite fel.. Jag sätter mig i väntrummet.. men de som jobbade där var verkligen riktigt bra. De kom och berättade flera gånger vad de gjorde och hur allt gick, och när operationen var klar så ringde läkaren till mig och berättade hela proceduren - som jag såklart inte kunde följa till 100% men det var snällt iallafall.. Ca 30 minuter senare fick jag äntligen träffa honom.. och han mådde bra. Han var redo att åka hem.. så det gjorde vi.

Väl hemma fick han äntligen äta.. så nu är han nöjd och belåten men har riktigt ont.. så jag är fru, sjuksköterska och betjänt för tillfället.. men inget jag klagar över!

Ville bara berätta hur allt gick.. tjingeling sålänge!