Stora tankar

Jag har ju mitt mega gigantiska mål som jag vill uppnå under min livstid. Jag förstår ju självklart att jag inte kan genomföra det på några månader, utan att det kanske kommer att ta 10 år. Men 10 år är tamefasen bättre än en livstid.

Mitt ultimata mål är ju att slippa detta 8-17 jobb och kunna göra det jag vill göra. Jag vill inte vara fast på ett och samma ställe varje dag, jag vill inte behöva komma till jobbet och fråga vad dom vill att jag ska göra, jag vill inte heller vara bunden till 18 dagars semester om året! Jag vill helt enkelt inte det. Och jag har bestämt mig för att jag inte heller kommer att acceptera detta. Jag kommer aldrig mera söka ett jobb, inte ens om jag får sparken från detta! Jobb håller en fast... trygghet säger vissa, säkerhet andra... mmmm gubbarna i finkan har också säkerhet och trygghet... jag vill inte ha det längre, jag struntar faktiskt i vad folk har klubbat in i huvudet på mig i alla mina år. Jag är inte en 8-17 arbetare och jag söker inte efter säkerhet - jag är ute efter frihet!

Jag vill vara fri och må bra! Mmmm... jag vet att jag utsätter mig för en risk när jag säger detta, för hälfen av er skrattar nog bara och skakar på huvudet, och andra hälften fattar nog inte alls vad jag pratar om. Någon är det väl kanske som tänker... ahhhaa... men i det stora hela så är jag nog ensam.

Jag har alltid velat detta, men inte riktigt vetat hur. Men den där eftermiddagen när vårat plan hem från Florida var försenat förändrade allt! Jag köpte en bok som jag aldrig trodde jag skulle läsa klart, nu har jag läst klart den och läser nu 3 andra böcker parrallellt samtidigt som jag lyssnar på en fjärde på väg till jobbet... Jag börjar få kött på benen så att säga.

Jag har börjat förstå hur jag måste tänka för att se möjligheter och inte stoppskyltar, och jag har också börjat förstå att jag inte kan göra allt själv. Nog är jag livrädd över att misslyckas men jag är nog ännu räddare för att se tillbaka på nu och säga till mig själv "varför provade jag inte ens?" OK; det är aldrig för sent, men varför vänta??

Jag tror nog inte att jag kommer att berätta om mina delmål här och nu, utan jag vill vänta lite. Jag måste förstå dom sjäv först. Jag måste förbereda mig på kommentarer som: "det där klarar du aldrig", "vart tror du att du ska få pengar för det där ifrån", "jag tror det när jag ser det", eller vad det nu kan vara för negativ påverkan. Jag är inte redo att ta den diskussionen än. Jag håller ju fortfarande på att ta den diskussionen med mig själv för sjutton!

Så jag har mycket att fundera på och jobbar på att dela upp mitt gigantmål i delmål.. men det är inte så lätt som det borde vara!