...men det får vara bra med det dära nu. Jag mår ju faktiskt tusen gånger bättre utan socker, synd nog. Blir väl så när man helt har pajjat kroppens egna hormoner med p-piller i 11 år, ibland är det jobbigt att lära sig av sina egna misstag... men att titta tillbaka och önska gör ju ingen nytta så nu hoppas jag bara att ingen mer i hela världen ska få lida så som jag och massor med andra tjejer har gjort i alla dessa år utan att få hjälp eller ens fatta varför. Tyvärr så vet jag att det inte är sant då jag driver ett forum för tjejer som går igenom det jag gjorde för snart ett år sedan... och tyvärr så har vi nu 800 medlemmar och fler blir det varje dag.
Biverkningar ses som en naturlighet och helt acceptabelt - sålänge de står med på bipacksedeln - man hamnar liksom in en grupp som kallas för "det där är normalt, fortsätt du, det är inget att oroa sig för" och skulle man då ha något som inte står på bipacksedlen så har det absolut inget att göra med medicinerna - inte det minsta...
Tur är väl att jag iallafall har insett detta... och kommer nog fortsätta att lära mig om naturens resurser tills jag storknar - tror inte att det finns en enda läkare som kan få en att må så bra som naturen har att bjuda på sålänge man får reda på vad det är man egentligen behöver och vice versa - vad man borde klara sig utan.Jag blir otroligt ledsen när jag hör om eller pratar med människor som inte förstår hur mycket mediciner skadar dom. Jag säger inte att jag inte tror att mediciner hjälper - de gör de ju såklart för vissa, men jag säger att oftast så får man köpa grisen i säcken och har ingen aning om vad för biverkningar man egentligen får av dem - för varenda människa är ju olika och biverkningar kan komma smygandes utan att man ens förstår att de är biverkningar - medicinen och dess biverkningar förändrar en till en annan människa och det kan ibland vara svårt att ens se att detta händer. Det är inte förrän man slutar som man anser att ens riktiga jag har blivit bortglömd.
... Nu är det nog ingen som längre läser mina inlägg om allt som har med hälsa att göra för de flesta ser mig nog som för radikal, men har man inte insett det jag redan har gjort inom detta så kan man nog inte heller förstå hur jag tänker - det ligger ju ändå ganska mycket smärta bakom mina funderingar. Så just nu skriver jag väl egentligen helt för mig själv, till mig själv. Men det är ok, jag har ju hittat den gruppen som uppskattar min hjälp och behöver den men självklart kan jag ju inte sluta skriva om det då jag fortfarande har en hel hög med hopp i mig om att andra ska få upp ögonen också... men jag vet, det är otroligt svårt att se till sig själv och vad man gör fel själv...
Älska dig själv först!
Puss på er allihopa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar