När jag inte hittar mina egna ord...

...så snor jag någon annans.

Såhär beskriver Linnéa i inlägget "Det finns ingen logik" hur förjävligt och underbart det är att ha det som vi har det, vi USA-Svenskor (Förutom namnen så stämmer dessa känslor in på mig till 100% - "Casey" är i mitt fall Paul)...

Sista kvällen hade mamma ordnat middag för familjen och det var fantastiskt att se dem men ohh hjärta och smärta. Jag fick ta en grin-pause var tionde minut och när släktingarna började droppa av så var det hjärtslitande. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin valt att inte bo nära det som är viktigast i livet! Det kände inte logiskt! När jag stod i hallen och sa hej då till de jag älskade mest, efter att ha setts två timmar på ett år, så kunde jag inte inför mig själv försvara min flytt!

Helt dränerad på känslor så somnade jag, åkte till Arlanda, somnade på planet och sov mig igenom flygresorna. Landade i USA, ställde mig i US citizen och permanent resident kön, hämtade bagaget och gick ut i ankomsthallen.

Jag hade räknat med att ta en taxi hem från flygplatsen för jag hade i all stress inte frågat Casey om han kunde hämta mig, men där stod han. Och mer eller mindre så föll bitarna på plats igen av att bara se Casey. Mannen, myten, legenden. Genast så förstod jag hur jag står ut i USA och hur USA blir jämlikt med Sverige. Jag saknar min familj och lider varje dag utan dem, men att vara med Casey är rätt (trots att det fortfarande känns fel att inte vara med familjen). Jag förstod det då, på en gång. Att det är inte logiskt och det går inte att känslomässigt “ekonomiskt” vinna någonstans. Jag har det bästa av två världar och det sämsta av två världar. Jag är blessed med att ha en sådan fin och stark familj i Sverige som gör att jag saknar dem så hjärtat går sönder, samtidigt som jag är så glad och stolt över mig själv som lyckats haffa en en sådan inre och yttre vacker man. Att jag vaknar varje morgon med någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Som går i Svenska skolan för att lära sig mitt värdelösa modersmål. Som får mig att känna mig viktig när jag känner mig som minst på jorden!

Kanske är det så här det kommer vara nu? Då får det vara så. Just nu känns inget bättre eller sämre än något annat utan jag är bara så tacksam att jag har det så bra som längtar hem och inte bort, även om hem är två olika kontinenter.

Bäst är det ju såklart om man kunde ha alla på samma plats! - Syrran, Paul, och Jag på Baseball match i Washington DC